Säga vad man vill om Rambos överlevnadsläger i skogen, men en storhandling efter en lång arbetsdag och grabben skulle be om att skickas till vietnamesiskt fångläger.
Att handla själv har jag inga problem med, då kan man lägga upp strategier, skriva listan i den ordning varorna finns i butiken, köra zickzack för att maximera antalet varor samtidigt som man minimerar antalet steg, poesi i rörelse!
Att handla med sambo är nåt helt annat, då blir man degraderad till en enkel chaufför och tvingas följa med i helt irrationella mönster utan den finess med vilken jag själv framför min kundvagn. Lille Oz tycker rätt bra om att handla så han är inget problem, stora I har med egna pengar och kommer springande varannan minut "jag tror jag ska köpa det här", "har jag råd med det här?", "nu är jag säker, kanske", "nu är jag helt helt HELT säker...nästan" osv osv. Lilla A stal en bil i lekrummet och flydde in i butiken, kom med fyrhjulssladd runt kurvorna och prejade in pensionärer i kattmatshyllorna (nåja, nästan så var det). När hon hittade mej, gående med glasartad blick och öppen mun, hakade hon fast i min vagn så den började gå snett. Jag prejade genast in en pensionär i kattmaten. Här fanns en chans att liva upp stämningen en smula. Jag började öka farten i hopp om att skaka av mej min förföljare, hon skrek av skratt, jag stannade vagnen och började backa, hon hade ingen chans att vända sitt fordon och jag hade vunnit!
Finns det en vinnare finns det också en förlorare och är det något lilla A inte tycker om är det att förlora. Jag vänder mej om och tittar på henne, ansiktet är rött, ögonen är små och rasande, munnen formas till en ostbåge, underläppen darrar... UÄEUUUHIUU...FICK INTE... UUUOOOH...DUMMA PAPPA...UUUUUUUH... SKULLE INTE... UHUHUHUHUHUHUHUHUH! Den annars så bedårande lilla flickan skriker ut sina mest svavelosande förbannelser, att jag aldrig lär mej.
Nåväl, jag överlevde, är 285,37 euro fattigare och har överfulla skafferin, det kunde varit värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar