Tog en liten tupplur med lilla o och turligt nog väckte han mej lagom så vi hann se sista halvan av Rambo II. Vilken klassisk rulle detta visade sej vara! Visst Casablanca och borta med vinden i all ära, men när Rambo drar på sej sitt röda pannband och spänner ögonen i fjärran har dom ingen chans. Man märker också att detta utspelar sej när män var män och kvinnor var någon annanstans (förmodligen hade dom tvättid) och somliga män var bättre än somliga. Upplägget är enkelt och självklart, Rambo släpps av i djungeln för att rädda stackars amerikaner ur kommunistiska fångläger och sköter sitt jobb, men blir naturligtvis övergiven av en skurkaktig chef. Sen är det bara att göra allt själv, springa runt i djungeln och döda ömsom vietnameser ömsom ryssar (vad nu dom gjorde där). Vi har en kort romans i mitten (minsann där var en kvinna som missat tvättiden), en skjutglad vietnamesiska som är på Rambos sida och knappt 10 sekunder efter deras första kyss blir hon skjuten.
Efter att ha dödat motståndarna på allehanda fiffiga sätt och räddat fångarna så återvänder han till basen för att skrämma upp den skurkaktige chefen så pass att han genast räddar alla amerikaner i djungeln. Stallones manus har varit skräddarsytt på så vis att han filmen igenom bara utstött grymtningar och korta ord som svar på tal, men i slutet levererar han ett tårdrypande tal med sin brunstig-älgtjur-stämma som förmodligen ligger tvåa på allas favorit lista efter Martin Luther Kings "dream speech". När han brölar fram ..."that my country loves me as much as I love it"... är inte ett öga torrt.
Sådana hjältar görs inte längre, det är ett som är säkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar